Arkeologi är både en vetenskap och många vetenskaper

Arkeologi är en forskningsverksamhet som involverar kunskaper, metoder, terminologi och expertis från skilda vetenskapsgrenar. Det som vi kallar tvärvetenskap eller mångvetenskap. Arkeologiundervisning i skolan kan därför också involverar lärare i kemi, fysik, biologi, geografi för att ta några exempel.

Innan en arkeologisk undersökning, en utgrävning, påbörjas försöker arkeologen ta reda på så mycket hon kan om platsen som ska undersökas.

• Arkeologen kan intervjua de som bor i närheten, eller folk i hembygdsföreningen. Vet de något om platsen?
• Arkeologen tittar i arkiven. Finns det uppgifter om tidigare arkeologiska undersökningar av platsen? Finns det äldre kartor över platsen?
• Arkeologen kollar om platsen nämns i litteraturen, i till exempel sockenböcker.
• Finns det ortnamn, både på kartan och i folkmun, som kan ge vägledning om ålder och verksamhet på platsen.

Under den arkeologiska undersökningen använder sig arkeologen av en mängd metoder för att analysera fynd och markprover. Här behöver fältarkeologerna ofta hjälp av experter och laboratorier.

Efter en arkeologisk undersökning är dokumentationsmaterialet och fynden det som finns kvar av fornlämningen. Rapporten av utgrävningen, som ska lämnas in till länsstyrelsen, är en redovisning och tolkning av detta källmaterial. Genom rapporteringen från arkeologiska undersökningar tillkommer ständigt nytt källmaterial som är ett viktigt underlag för historieskrivningen.

Nya metoder och analyser gör att forskarna omprövar tidigare slutsatser och tolkningar. Tyvärr avspeglas inte den utvecklingen i skolans läromedel. Det visar en undersökning som gjordes 2015.

”Efter att analysen genomfördes står det klart att läroböckerna har stora brister. För det första finns i alla läroböckerna arkeologiska teorier som är mycket äldre än läroböckerna och som sedan länge har blivit omoderna i den arkeologiska diskursen eller helt och hållet övergetts. För det andra visar tre av fyra läroböcker en allvarlig brist på förståelse för vad arkeologi är…”

Bilder av forntid i grundskolan. En litteraturkritisk analys över det arkeologiska innehållet i läroböcker i historia av Patrik Gustafsson.

Man brukar säga att arkeologer läser landskapet. Men landskapet är ingen lärobok med facit. Varje läsning blir en tolkning, som omprövas av nästa generation och av nästa. Det är det som är vetenskapen. Nästa generations arkeologer, som nu sitter i ditt klassrum, kommer att veta mer om vår forntid än vad vi vet nu.

Metoder och källor
Här nedan beskrivs kortfattat metoder och källor som kan komma till användning när en arkeologisk undersökning genomförs.

Kol 14
C14-metoden (kol-14-metoden, radiokolmetoden eller C14-datering) är en dateringsmetod som utvecklades i slutet av 1940-talet. Metoden ledde till en revolution inom arkeologin. Den gör det möjligt att datera fornlämningar och fossil innehållande organiskt material, som träkol och ben, på ett sätt som man inte kunnat göra tidigare. Tekniken är tillförlitlig endast för material som varit levande för mindre än omkring 60 000 år sedan. Idag kan man även C14-datera brända ben vilket man inte kunde göra tidigare. Detta har öppnat upp för att kunna datera även kremeringsbegravningar och brända ben från måltider på boplatser.
Metoden bygger på att ett antal olika sorters kol finns i allt levande. Växter tar ständigt upp ett nytillskott av kol från luften i form av koldioxid, och det blir sedan del av vävnader hos djur som äter växter eller andra djur. Kolisotopen kol-14 (14C, utläses ”kol fjorton”) genomgår radioaktivt sönderfall med en halveringstid på 5 730 år. Isotopen 12C är däremot stabil. Fördelningen mellan dessa två isotoper i levande materia är vanligen densamma som i atmosfären, men vid samma tidpunkt som en organism slutar ta upp kol, d.v.s. dör, börjar andelen 14C att sjunka. Genom att mäta mängdförhållandet mellan kolisotoperna i ett prov kan man beräkna när organismen i fråga dog.

Eftersom atmosfärens halt av 14C varierat genom tiderna brukar man kalibrera dateringarna efter värden som framräknats med hjälp av årsringar i träd (se dendrokronologi nedan) och glaciärlager. Ålder mätt i kol-14-år eller år före nutid (years before present, B.P.) innebär okalibrerad angivelse relativt år 1950. För exempelvis äldre bondestenåldern i Sverige skiljer det ungefär tusen år mellan okalibrerade och kalibrerade dateringar.

Dendrokronologi
Med hjälp av årsringar går det att datera trä. Träd av samma art inom samma område uppvisar likartade serier av breda respektive tunna årsringar. Överlappande årsringsserier från träd som levt under olika tidsperioder kan därför bindas samman till långa tidsserier som kan sträcka sig flera tusen år tillbaka i tiden. För att datera ett träföremål behövds det i regel minst 70 men helst 100 årsringar.

Fosfatkartering
Fosfater uppkommer när avfall från människor och djur, som slaktavfall, måltidsrester och annat spill från mänsklig verksamhet bryts ned och lagras i jorden. Fosfatkartering, är en metod för att ta reda på variationer av fosfathalten i ett område. Vanlig jord har låga fosfatvärden, medan platser där människor och djur levat kännetecknas av högre värden.
Genom stickprov eller med jämna mellanrum i ett rutnät från ett område kan man identifiera delområden med högre värden. Där kan arkeologen koncentrera sina utgrävningar och på så sätt spara mycket tid och resurser. Fosfatkartering är en av de viktigaste och vanligaste förundersökningsmetoderna.

Isotopanalys
Isotoper är varianter av atomer med olika antal neutroner av ett och samma grundämne. Till exempel C12 och C14. Genom att analysera ben kan man, via de spår av olika ämnen som Kväve [N15] och kol [C13]) som lagrats i skelettet under livet, få reda på tex om kosten bestått av mer vegetabilisk eller animalisk föda. Låga C13-värden indikerar högt intag av landbaserad föda medan höga värden indikerar marinbaserad föda.
Genom isotopanalys av ben kan man bestämma var personen tillbringat de sista tio åren av sitt liv och var de är födda. Sammansättningen (andelen isotoper) av de grundämnen som vi får i oss genom att dricka vatten och äta mat från på en plats skiljer sig från område till område. De vanligaste ämnena man kollar för detta är strontium, syre och svavelisotoper. Kan vara bra att berätta att för de tidigaste årens isotoper finns bundna i tänder och för de sista åren i kollagen från ben.

Den här metoden har fått kritik eftersom konstgödsel ändrar markkemin och påverkar de prover som tas som jämförelsematerial. Även om kritiken är befogad när det gäller att hitta platsen för varifrån någon kommer är den dock användbar för att se om någon flyttat under sin livstid.

DNA
Många vet vad DNA är, och nästan ingen vet vad DNA är, skulle man kunna säga. Med hjälp av vår arvsmassa kan arkeologerna t.e.x ta reda på hur människor som är begravda på ett gravfält är släkt med varandra och varifrån människor eller deras förfäder kommer. Det stora Atlasprojektet https://www.su.se/forskning/dna-studier-ger-ny-syn-p%C3%A5-sveriges-historia-1.484701 har ändrat bilden av hur Skandinavien befolkades och hur jordbruket spreds över Europa. aDNA (Ancient DNA) har visat sig vara en nyckel för att låsa upp arkeologiska forskningsgåtor som t.ex. varför redskapsmaterialet förändras, varför boplatserna och husens utseende förändras, varför man ändrar kostvanor eller varför gravskicket bli annorlunda vid vissa tider. aDNA har t.ex. visat att stora folkomflyttningar skett och nya genetiska inslag har berikat befolkningen överallt i Europa.

Osteologi eller osteoarkeologi
Osteologi är läran om ryggradsdjur- och människoben. Analyser av ben ger i många fall arkeologerna viktig kunskap om individen och den grupp individen ingått. Beroende på benens bevaringsgrad kan individens ålder, kön, släktskap, kroppslängd samt hälsostatus fastställas och studeras. Även hur bytesdjuren hanterats med spår av hur slakten gått till. Man kan även via benen se vad som ätits även om mycket försvunnit i våra sura marker då benen löses upp om de inte är brända. Stora ben klarar sig bättre än små, därför är det lättare att hitta älgben än fisk eller fågelben. Om det är mycket obrända ben i marken gör kalken från benen att försurningen går ner och benen har mycket större chans att överleva tidens tand.

Pollenanalys
Pollen från växter kan spridas i enorma mängder med vinden eller för vissa växter bara närmast växtplatsen. Pollen kan bevars i tusentals år i mossar, brunnar och sjöar som ett arkiv. Varje växts pollen har sitt eget karakteristiska utseende och studeras i mikroskop. Analyser av prover tagna kan exempelvis visa på klimatförändringar och odling. Pollenanalys berättar om vilka växter som fanns i området och ger ledtrådar till hur det omgivande landskapet såg ut. Vissa problem finns dock. Pollen från t.ex. vete eller korn sprider sig inte särskilt långt från åkerytan varför de kan vara svåra att upptäcka vid en pollenanalys från t.ex. en sjö som ligger på för stort avstånd. Försök pågår idag att få AI att göra pollenanalyserna vilket skulle få den idag rätt så dyra metoden att bli betydligt billigare.

Makrofossilanalys och flottering
Kan enkelt förklaras som att jorden hälls i en hink med vatten och det som flyter upp samlas in och analyseras. Genom att studera växtrester från platsen kan vi få kunskap om tex odling, matkultur, klimat. Förkolnade växtrester och frön kan C14 dateras.

Historiska kartor och ortnamn
Ortnamnen är de äldsta fornminnen vi fortfarande använder dagligen. Gamla, och nya, ortnamn berättar om vår historia. Kunskap vi ofta inte kan få på något annat sätt. Lars-Erik Edlund har på uppdrag av Nämforsens Hällristningsmuseum skrivit en lärarhandledning som vänder sig till lärare på alla stadier. Klicka på titeln för att komma till Ortnamn i Medelpad och Ångermanland. En lärarhandledning för grundskolan och gymnasiet om att forska om ortnamn med förslag på nivåanpassade elevuppgifter.

Sveriges äldsta storskaliga kartor, även kallade geometriska jordeböcker, är unika. Med början under 1630-talet karterades Sveriges inägomark, dvs åker och äng, och bytomter. Karteringen av hela landskapet har sedan fortsatt oavbrutet fram i vår tid.

Nutida undersökningar visar att äldre kartor är mycket pålitliga. Äldre gränsmärket, spår av fossil åker (ej längre brukad åker) husgrunder mm går ofta lätt att återfinna med en nästan 400 år gammal karta.
En viktig aspekt av de historiska kartorna är att de ofta avbildar ett landskap som är mycket äldre än vad kartan är. Detta är möjligt eftersom landskapet innan 1700-talets slut förändrades långsamt, eller inte alls. På de historiska kartorna kan vi för några platser i landet därför se tex ägogränser som troligen sträcker sig ner i sen vikingatid.

Lantmätarna, som ritade de första kartorna i Sverige, har även satt ut fornlämningar, som idag kan vara bortplöjda eller försvunna. Lantmätarna har också noterat nyttigheter som fasta fisken, kvarnar, täkter mm som idag kan vara försvunna, men som när de karterades kan ha varit i bruk många hundra år, eller kanske tusentals år. Om så är fallet kan inte kartan avgöra, men en arkeologisk utgrävning på platsen kan slå fast hur länge det pågått mänsklig aktivitet där.