Hällristningar avbildade med frottage
Klicka på bilderna för att förstora.
Frottage: Dietrich Evers
Notön D:5 detalj. Är det en älg med två huvuden?
Notön E:2 detalj. Båt med älghuvud i fören.
Notön Q:1 (detalj) är en av de största ristade ytorna i Nämforsen, med ca 50 älgar och 25 människor.
Notön R:3 detalj. En stor älg med en liten ”i magen”.
Notön S:6 detalj. Skeppet är ca en meter långt.
Frottage används inom arkeologin för att dokumentera hällristningar, runstenar och liknande. Tekniken blev känd under det här namnet när den introducerades av bildkonstnären Max Ernst ca 1925.
”Metoden innebär att man lägger ett papper över ristningsytan, varefter man gnider detta med en trasa inlindad i karbonpapper. Papperet visar då figurerna och övriga fördjupningar som ljusa fält på en mörk yta. Svärtningen fixeras sedan med färskt gräs. Metoden har den fördelen att alla materialförluster och ytstrukturer framträder och frottaget blir därför ett värdefullt tidsdokument.” Handbok i fornminnesvård, s 135
Frottage kallas gnuggbilder när utövarna är yngre. Tekniken är enkel. Det vanligaste är att man lägger ett mynt under ett papper och sedan gnuggar fram motivet med en penna.
Frottagen från Nämforsen är gjorda av Dietrich Evers (1913-2009). En tysk, självlärd arkeolog, illustratör och författare, som dokumenterade hällristningar över hela världen; Skandinavien; Alperna och Nordamerika. Han var ofta i Nämforsen och brukade då bo på parkeringen vid tennisplan med sin fru i en husvagn.
För att göra frottage på hällristningar och runstenar brukar det krävas ett tillstånd från länsstyrelsen.
Frottagen här på sidan tillhör Svenskt Hällristnings Forsknings Arkiv, som också har bildrättigheterna.